Om kaninen
Ursprung
Våra tamkaniner härstammar alla från den europeiska vildkaninen (Oryctolagus cuniculus) och tillhör samma art. De kommer ursprungligen iberiska halvön men finns idag spridda över nästan hela Europa och även Australien där den inplanterats. Kaniner är ett hardjur, inte gnagare som många tror, och är nära släkt med de olika hararterna. Kaniner och harar ser väldigt lika ut men har flera egenskaper som skiljer sig åt. Till skillnad från kaniner vars ungar är nakna och blinda när de föds i en håla i marken så är harens ungar behårade och får näst intill ta hand om sig själva direkt efter födseln. Haren får också färre ungar och lever inte i kolonier som kaninerna. |
Kaninen och människan
Vid iberiska halvön, där kaninen ursprungligen kommer ifrån, är den hårt utsatt för rovdjur och ett sätt för den att överleva som art är just att föröka sig snabbt och effektivt. Med utgång från ett enda kaninpar kan de teoretiskt sett föröka sig till över en miljon på fyra år. Av naturliga skäl blir de då väldigt många på kort tid när de kommer till områden med färre rovdjur.
När man söker i litteraturen framgår det att kaninen från början mest ansågs vara ett skadedjur som förstörde odlingar. Under medeltiden hölls kaniner i Europa ofta i halvvilt tillstånd i parker för jakten skull. Men som det ofta blir med djur i fångenskap så rymmer en del och kaniner tenderar att snabbt sprida sig, så mycket av kaninens historia handlar om att de ska utrotas. I Australien ställde förvildade kaniner till med sådan förödelse att vissa områden ska ha blivit helt obeboeliga. Än idag är vildkaninerna ett stort problem där och bekämpar den bland annat genom att sätta införa virussjukdomar i kolonierna.
De första uppgifterna om att kaniner hållits helt i fångenskap av människor kommer från Frankrike där munkar under 1500-talet började hålla kaniner för kött- och pälsproduktion. Redan på den tiden använde man selektiv avel för att avla fram djur md de egenskaper man önskade och flera färgvarianter uppstod.
Under den tiden människan hållit kaniner så har man tagit tillvara på olika nya egenskaper som uppstått beroende på vad man tänkt ha kaninerna till. Europeiska vildkaniner är nästan alltid viltgrå och har en vikt på 1,5-2,5 kg. Tamkaniner väger som vuxna från 0,7 till över 10 kg och finns i en mängd färger, teckningar och pälsstrukturer.
Vid iberiska halvön, där kaninen ursprungligen kommer ifrån, är den hårt utsatt för rovdjur och ett sätt för den att överleva som art är just att föröka sig snabbt och effektivt. Med utgång från ett enda kaninpar kan de teoretiskt sett föröka sig till över en miljon på fyra år. Av naturliga skäl blir de då väldigt många på kort tid när de kommer till områden med färre rovdjur.
När man söker i litteraturen framgår det att kaninen från början mest ansågs vara ett skadedjur som förstörde odlingar. Under medeltiden hölls kaniner i Europa ofta i halvvilt tillstånd i parker för jakten skull. Men som det ofta blir med djur i fångenskap så rymmer en del och kaniner tenderar att snabbt sprida sig, så mycket av kaninens historia handlar om att de ska utrotas. I Australien ställde förvildade kaniner till med sådan förödelse att vissa områden ska ha blivit helt obeboeliga. Än idag är vildkaninerna ett stort problem där och bekämpar den bland annat genom att sätta införa virussjukdomar i kolonierna.
De första uppgifterna om att kaniner hållits helt i fångenskap av människor kommer från Frankrike där munkar under 1500-talet började hålla kaniner för kött- och pälsproduktion. Redan på den tiden använde man selektiv avel för att avla fram djur md de egenskaper man önskade och flera färgvarianter uppstod.
Under den tiden människan hållit kaniner så har man tagit tillvara på olika nya egenskaper som uppstått beroende på vad man tänkt ha kaninerna till. Europeiska vildkaniner är nästan alltid viltgrå och har en vikt på 1,5-2,5 kg. Tamkaniner väger som vuxna från 0,7 till över 10 kg och finns i en mängd färger, teckningar och pälsstrukturer.
Kaninen i Sverige
Kaniner tillhör inte den naturliga faunan i Sverige utan inplanterades här på 1870-talet för jaktens skull. De placerades främst i Skåne och vildkaniner finns idag i stora delar av södra Sverige och på Gotland. I början av 1900-talet blev kaniner populära husdjur, kanske framförallt för köttproduktion. År 1919 bildades så Sveriges Kaninavelsföreningars Riksförbund (Skaf).
Kaninhållningen i Sverige fick ett uppsving under 1940-talet då man under andra världskriget inte hade tillgång till livsmedel på samma sätt som innan. Eftersom kaniner kräver enkel utfodring och tar liten plats var det många som började hålla kaniner för köttets skull, även inne i de större städerna.
Till skillnad från många länder i södra Europa har vi annars inte så stor tradition av kaninkött i Sverige. Kaninkött har under lång period snarare haft dåligt rykte som torrt och tråkigt. En orsak till detta kan vara att det foder som kaniner utfodrades med i städerna under andra världskriget kriget kanske inte var den bästa och påverkade smak och kvalitet.
Även om kaninen i Sverige mest betraktas som ett sällskapsdjur så har många upptäckt köttets värde och i och med en stor trend att producera sin egen mat har kaninen upptäckts även som ett livsmedelsproducerande djur. Inte minst för att de är lätt att hålla även i en villaträdgård där man själv kan se till att djuren har ett bra liv och där gödseln kan användas som naturgödsel i tex, grönsaksodlingar.
Kaniner tillhör inte den naturliga faunan i Sverige utan inplanterades här på 1870-talet för jaktens skull. De placerades främst i Skåne och vildkaniner finns idag i stora delar av södra Sverige och på Gotland. I början av 1900-talet blev kaniner populära husdjur, kanske framförallt för köttproduktion. År 1919 bildades så Sveriges Kaninavelsföreningars Riksförbund (Skaf).
Kaninhållningen i Sverige fick ett uppsving under 1940-talet då man under andra världskriget inte hade tillgång till livsmedel på samma sätt som innan. Eftersom kaniner kräver enkel utfodring och tar liten plats var det många som började hålla kaniner för köttets skull, även inne i de större städerna.
Till skillnad från många länder i södra Europa har vi annars inte så stor tradition av kaninkött i Sverige. Kaninkött har under lång period snarare haft dåligt rykte som torrt och tråkigt. En orsak till detta kan vara att det foder som kaniner utfodrades med i städerna under andra världskriget kriget kanske inte var den bästa och påverkade smak och kvalitet.
Även om kaninen i Sverige mest betraktas som ett sällskapsdjur så har många upptäckt köttets värde och i och med en stor trend att producera sin egen mat har kaninen upptäckts även som ett livsmedelsproducerande djur. Inte minst för att de är lätt att hålla även i en villaträdgård där man själv kan se till att djuren har ett bra liv och där gödseln kan användas som naturgödsel i tex, grönsaksodlingar.
Kaninspråk
Kaniner gör egentligen inte så mycket väsen av sig. Som småbarnsförälder leker man ju ibland lekar som ”Vad säger katten? Mjau! Vad säger kossan? Muu!”, men så kommer man till kaninen och även om man haft kaniner i nästan 20 år så vet man inte riktigt vad de säger. Det när vanligaste ljudet är väl ”Stamp stamp!”.
Här kommer i alla fall lite översättning av kaninspråk:
Kutter: kaniner har lite olika varianter på något låter som att det kuttrar eller gnyr. Man kan höra det när honor kommunicerar med små ungar men även om kaninerna är irriterade eller rädda och signalerar att de inte gillar det som pågår.
Skrik: detta hör man ganska sällan. De har ett högt gallskrik som förmodligen är ett sista försök att skrämma ett rovdjur som fått tag i dem. Jag har t.ex. hört det när jag slängt mig efter, och fått tag i, en förrymd kanin.
Stamp: kaninen har starka bakben och använder sitt stampande i marken för att varna för fara. Man kan ofta höra det när det kommer in något i kaningården som kaninerna är rädda för eller inte riktigt vet vad de ska tycka om, t.ex. en hund.
Rivande och bitande: om en kanin bits eller gör utfall med framtassarna så är den inte glad. Ofta gör de det lätt för att markera att man ska avlägsna sig. Men de har vassa tänder och om de vill kan de göra ordentligt skada både på människor och varandra. Djur som kontinuerligt har ett sådant beteende är inte alls trevliga att ha och göra med och man bör inte avla på dem då beteende kan gå i arv. Ibland kan beteende vara tillfälligt, t.ex. När hormonerna flödar i samband med att de blir könsmogna, eller honor som han små ungar.
Doftmarkering: kaniner har doftkörtlar under hakan och de markerar sitt revir genom att dra undersidan av hakan mot föremål.
Alla kaniner, kanske speciellt honor, kan ha en period i samband med att de blir könsmogna då de ändrar beteende och kan upplevas som lättretliga. Det brukar inträffa någon gång mellan 3 och 6 månaders ålder och går vanligtvis över.
Kaniner gör egentligen inte så mycket väsen av sig. Som småbarnsförälder leker man ju ibland lekar som ”Vad säger katten? Mjau! Vad säger kossan? Muu!”, men så kommer man till kaninen och även om man haft kaniner i nästan 20 år så vet man inte riktigt vad de säger. Det när vanligaste ljudet är väl ”Stamp stamp!”.
Här kommer i alla fall lite översättning av kaninspråk:
Kutter: kaniner har lite olika varianter på något låter som att det kuttrar eller gnyr. Man kan höra det när honor kommunicerar med små ungar men även om kaninerna är irriterade eller rädda och signalerar att de inte gillar det som pågår.
Skrik: detta hör man ganska sällan. De har ett högt gallskrik som förmodligen är ett sista försök att skrämma ett rovdjur som fått tag i dem. Jag har t.ex. hört det när jag slängt mig efter, och fått tag i, en förrymd kanin.
Stamp: kaninen har starka bakben och använder sitt stampande i marken för att varna för fara. Man kan ofta höra det när det kommer in något i kaningården som kaninerna är rädda för eller inte riktigt vet vad de ska tycka om, t.ex. en hund.
Rivande och bitande: om en kanin bits eller gör utfall med framtassarna så är den inte glad. Ofta gör de det lätt för att markera att man ska avlägsna sig. Men de har vassa tänder och om de vill kan de göra ordentligt skada både på människor och varandra. Djur som kontinuerligt har ett sådant beteende är inte alls trevliga att ha och göra med och man bör inte avla på dem då beteende kan gå i arv. Ibland kan beteende vara tillfälligt, t.ex. När hormonerna flödar i samband med att de blir könsmogna, eller honor som han små ungar.
Doftmarkering: kaniner har doftkörtlar under hakan och de markerar sitt revir genom att dra undersidan av hakan mot föremål.
Alla kaniner, kanske speciellt honor, kan ha en period i samband med att de blir könsmogna då de ändrar beteende och kan upplevas som lättretliga. Det brukar inträffa någon gång mellan 3 och 6 månaders ålder och går vanligtvis över.